Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man gick från bordet.
Ludvig tog sin hustrus arm under sin och
förde henne in i sängkammaren.
“Är det ditt fulla allvar, din verkliga önskan
att komma tillbaka om fjorton dagar eller si
snart din systerliga pligt tillåter det?“
“Kan du ens fråga derom?“
“Jag kan väl fråga ännu mer — jag kan
fråga när du ärnat dig tillbaka, ifall icke detta
bref så lägligt kommit emellan och gifvit din
resa en förnuftig förevändning?"
“I det fallet, Ludvig,“ sade hon med sin
ljufvaste, mest förledande ton, “hade väl ingen
resa blifvit af... ty du hade nog förstått skälet
till min tystnad och visat dig som en
ädelmodig segrare.“
Vid dessa ord, då hennes rodnad och
förvirring gjorde henne oemotståndlig, hade
Ludvig så när med storm slutit henne till sitt bröst.
Aldrig hade han så fullkomligt känt det oädla
i sin egoism. “Denna englaqvinna skall bota
mig!“ tänkte han med saliga, glada känslor.
Men medan han tänkte, njöt och glömde den
korta evigheten, förblefvo hans läppar slutna.
“Jag ser på din blick att du är god på
mig!“ fortsatte Lavinia, som, då hon fann segern
på väg att öfvergå i sina egna händer, helt
behändigt genom väldet af ett lätt småleende
drog den helt och hållet till sig... “Låt nu
fältväbeln göra sig i ordning att följa mig.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
