Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än Lavinia försäkrade att hon icke ens tänkte
på sin resa.
Hvad Rudolf vakade, hvad han tröttade
sig, hvad han led vid Julias tusen orimliga
påfund!
Än fick han icke andas för nära henne,
ty det var ju obeskedligt att taga bort den
lilla luft, hon så väl behöfde, än var det
ovärdigt att han satt så långt borta — det var
säkert för att icke låta henne se det han
gäspade och var trött. Än ville hon bestämdt
att han skulle läsa högt, något som doktorn
strängt förbjudit; men vågade Rudolf ett ord
derom, kände hon straxt symtomer till
fross-feber, och i half förtviflan tog han då till
boken. Lyckligtvis hade hon nu redan ledsnat
på sitt förslag och började i stället gråta öfver
det sätt, hvarpå hon jemt plågade “sin
älskade Rudolf“. Men så hade heller ingen
qvinna någonsin lidit det hon lidit — det fans
väl en gräns för andras plågor, men hon visste
bäst om det fans någon för hennes.
“Min älskade, min engel, gråt icke ... det
är det farligaste af allt, säger ju doktorn!“
Och Rudolf betraktade henne med blickar af
den mest bedjande ångest.
“Jaså, är du nu så despotisk att du
fordrar, det jag, till och med i det jag icke
förmår, skall lyda dig.. Min gud, hvad de
karlar-ne äro orättvisa!“ Och nu blef det riktiga
stor-snyftningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
