Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fordna häftighet och blossande vrede, utan i
en ton af melankolisk sorgsenhet.
Lavinia teg.
“Afskedet från de dina har kostat mycket
på dig: dina tårar ha ännu icke hunnit torka."
“Det är ju helt naturligt."
“Mycket naturligt... och kanske önskar
du, för att ostörd kunna öfverlemna dig åt
dina minnen, att bli befriad från allt sällskap?
Jag hade annars" (ryttmästaren kastade härvid
en betydelsefull sidoblick åt kuskbocken) “ärnat
påtruga dig mitt."
Inseende vigten af att bibehålla det yttre
skenet, tvingade Lavinia sig till ett skratt,
som klingade onaturligt skärande i Ludvigs
öron. “Jag hoppas, min bäste vän, att du
förstår ett litet elakt skämt och icke beröfvar mig
det tilltänkta nöjet? Var så god och stig upp!“
Ryttmästaren, som i denna stund icke
önskade någonting högre än att kunna
fortsätta sin resa åt annat håll, nödgades, äfven
han, att offra på nödvändighetens altare. Men
under det hans hufvud brann och svindlade,
grep en iskall hand så hårdt om hans hjerta
att det förekom honom som dess slag
ovil-korligt stannat.
Aldrig hade Ludvig erfarit en smärta på
minsta sätt liknande den han nu utstod. Vid detta
återseende hade han under fem långa veckor
fästat tusen sköna föreställningar. För det
hade han villigt fördragit längtan, den dödliga
Ett år, 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
