Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro så ömtåliga... Men solen bränner mig
alldeles grufligt!"
"Se, här är jag med parasollen, min lilla
paradisfågel!"
Rudolf kom hastigt uppför backen, ty han
hade ingen synnerlig smak att se
"paradisfågeln" flaxa omkring på egen hand med någon
uppfångad riddare.
Han var icke svartsjuk, ty han visste att
det hörde till Julias lynne att sysselsätta och
sjelf sysselsätta sig med alla unga karlar, som
kommo i hennes väg, men han ville likväl hafva
sina egna ögon med, ty Julia var ett barn, och
ingen visste huru hennes förflugna och
obetänkta ord kunde tydas. Det tillkom således
den äkta mannen att bevaka sin skatt och sina
rätttigheter.
“Jag tyckte du höll på mecl ett annat slags
fågel!" sade Julia, i hvars hufvud för första
gången en aning uppsteg att Rudolf ansåg
sig behöfva spela väktare, och hennes blick
hvilade åtminstone icke ömt på den
tjenst-aktige mannen.
"Om jag höll på att karfva ned tio fåglar,
skulle jag väl icke lemna dig till pris åt vind och
sol, du lilla otacksamma!"
“Eller vind för våg?" inföll Julia näbbigt.
Rudolf var högst förargad att icke kunna
befalla öfver sitt blod, hvilket just nu begick
den oförlåtliga dumheten att rusa uppåt ansigtet.
"Om," sade han, då grefven i detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
