Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sant? Det måste vara sant.... O, Julia, Julia,
hör du — dot måste vara sant!“
“Ingenting är sant, utom det att jag är
förfärligt olycklig.*
Rudolfs utseende tillkännagaf vid dessa
ord att hans lidande nått en oerhörd höjd.
Inom Julia rörde sig en känsla, ej af
tvekan, men af medlidande, och hon föresatte sig
att blott under denna enda dag låta honom
undergå tortyren. Likväl måste den blifva
fullständigare, innan han ånyo upplyftades till
himlens spets.
I Rudolfs förstörda själ fans blott en enda
redig tanke: den att så fort som möjligt föra
Julia från grefve Adrians farliga grannskap.
Han ville, han kunde icke fatta sin olycka
som obotlig, ty han var säker att, då Julia
icke mera fann en daglig näring för sin
flyktiga känsla, den skulle försvinna af sig sjelf
och hennes hjerta varmare än förr återvända
till honom. I följd af detta hopp sökte han
att lägga band på sin häftighet och att icke
vidare skrämma och oroa henne genom några
utbrott af förtviflan.
Emellertid var han så upprörd, att han ej
ktmde Visa sig hvarken vid frukosten eller
middagen, och under förevändning af ett litet
illamående qvarblef han uppe hös sig. Han
begärde icke sin hustrus sällskap, ooh det erbjöds
honém ej heller.
•.*» “Dét skulle sannerligen vara alltför löjligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
