Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trettionde kapitlet.
En annan förklaring.
Bosenborg hade således i hast blifvit tomt
på gäster.
Första dagen efter de häftiga uppträden,
hvilka gjort slut på familjmötet, kände
Ludvig och Lavinia sig alltför nedslagna af Rudolfs
bekymmer att kunna tänka eller åtminstone
låtsa tänka på sina egna, och fru Brunsbergs
anmärkning, att de gingo som ett par
vålnader, var åtminstone så till vida grundad att
de iakttogo en nästan oafbruten stumhet.
Men sedan det unga herrskapet stigit upp
från aftonmåltiden, föreslog ryttmästaren en
promenad i månskenet; och då han såg att
Lavinias ögon, redan innan hennes läppar
öppnat sig, uttalade ett afslag, skyndade han att
tillägga: “Du får icke neka att gå ut: det skall
göra dig godt, då du suttit inne hela dagen."
“Jag skall hemta min hatt!“ svarade hon,
men rösten förrådde detta slags eftergifvenhet,
som tillkommer af tvång, icke af nöje.
“Den lilla satan!“ mumlade ryttmästaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
