Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Den menniskan skulle bestämdt döda mig, om
jag vore nog olycklig att vara hans hustru!" tänkte
Julia och reste sig, för att knacka på Lavinias
dörr. I detsamma öppnades den likväl inifrån,
och man kunde säga att en alabasterstod,
omsluten af ett svart draperi, visade sig på
tröskeln.
"Himmel, hvad du är blek, söta Lavinia!"
utbrast Julia med verklig oro.
Lavinia smålog åt sin svägerska, och gick några
steg fram emot brudgummen. Vid hennes första
åsyn blixtrade det till i hans öga; men blixten
insveptes snart i en slöja af smärtsam
bestörtning.
Hennes djupa nigning var ett nog underligt och
stelt helsningssätt för en brud; och om än
ryttmästarens bugning icke var mindre formlig, hade
likväl hans ton en hos honom ovanlig värma och
mildhet, då han, tryckande hennes hand mot sina
läppar, yttrade: "Jag är bedröfvad för din helsa —
kanhända skall du icke förmå uthärda resan i
morgon ?"
"Jo, helt säkert! Jag är icke sjuk, min bäste
Ludvig, blott" — hennes röst darrade omärkligt
— "något upprörd, hvilket du säkert finner
naturligt."
Ryttmäslaren besvarade dessa ord med en
rörelse, som lät ana att han fullkomligt fattat
meningen. "Kanhända befaller du att vi dröja en
stund?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
