Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gotthard talade ej heller derom. Han var så
underbart förändrad, att Lavinia aldrig, icke ens
i hans bästa och ljusaste stunder, kände igen
honom. Och då hon med sitt goda, ljufva småleende
sökte upplifva honom, då hennes läppar talade ord
af hopp och kärlek, skakade han sakta sitt bufvud
och sade sorgset: "Icke här, Lavinia, icke här;
jag har ej förtjent att blifva så lycklig. Jag vill
nu dö — det är det bästa.’’
Lavinias sorg var djup: den var gränslös; ty
hon sag att han ville dö, att han icke ens önskade
blifva frisk, att han icke ens önskade att deras öden
skulle förenas. Och likväl sade han ofta: ’’Om
Gud velat det, om vi hade varit gifta för
längesedan, o, huru mycket lättare och skönare skulle
ej döden då hafva synts mig!”
’ Dessa ord förekommo Lavinia såsom en
motsägelse. Om han verkligen önskat att hon skulle
vårda och sörja honom som maka, om det under
detta förhållande varit honom lättare, ljufvare att
dö, hvarföre begärde han då icke att det skedde?
Trodde han möjligtvis att hon skulle anse det
såsom ett offer?
Hon kunde hafva öfvervunnit sin q vinliga
blygsamhet och gifvit honom en vink om huru
beredvillig hon vore att skänka dem begge denna sista tröst,
i fall Gotthard varit fattig, ålen hon kunde icke
öfvervinna sin fruktan att verlden falskt skulle
bedöma ett sådant steg, om hon nu toge det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
