Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väsende, ditt lugna allvar gjorde icke heller något
välgörande intryck på mitt sinne; men din
qvin-liga godhet, ditt vackra ordningssinne, behagade
mig deslomera; och då dessa egenskaper förenade
sig med en tanke, som ständigt återvände: ’hon
och ingen annan kommer att passa åt mig,’ friade
jag, i den fasta föresats att icke allenast sjelf bl i f—
va lycklig, utan af hela min förmåga söka bereda
dig trefnad — sällhet vågar jag ej mer tillägga. . . .
Våra ömsesidiga löften voro icke öfverspända, inga
svindlande förhoppningar bestucko värt förnuft, jag
kunde således hoppas att icke göra alltför stor
missräkning — och likväl,” tilläde han, i en
outsägligt uttrycksfull ton, ’’missräknade jag mig.
Vår förlofningstid förde oss icke närmare
tillsammans. Jag såg väl, att du icke önskade det, och
tänkte: då vi blifva förenade, skall hon läsa i mitt
hjerta och döma mig bättre, än hon nu gör. . . .
Hvad sedan följde, behöfs icke upprepas; din
stumma sorg, din alltför stora och ovarsamma
uppriktighet framkallade redan pä vår bröllopsafton ett
af dessa vredens utbrott, hvilka jag så många
gånger önskat återköpa . . . jag säger det icke om
detta,” bifogade han hastigt, med en mörk, skarp
rodnad öfver kinden, ”ty med det tänkesätt du
hyste måste vi anse det tagna beslutet bäst; utan
jag säger det för att erinra dig att dessa mitt
lynnes vulkaniska utbrott ännu kunna återkomma,
och att det alltid i mer eller mindre grad måste
bero på dig att framkalla eller hålla dem tillbaka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
