Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Du fSr icke för högt misskänna dina likar,
Marie! De fröjda sig ej åt sin grymhet; de tänka
blott icke derpå. Hos en del är det högmod
öf-ver egen dygd; hos en del begär alt, genom
stränghet mot andra, öfverskyla bristen på egen renhet;
hos en del åter är det en lättsinnighet, som icke
tillåter dem pröfva hvarken ondt eller godt; men
hos de flesta kommer detta högmod blott af
tanklöshet. Mången har sedan i framtiden, då först
frestelsen och derefter synden och sorgen stått för
dörren, ångrat de blickar af hän, de riktat på
andra, och i eget bröst lärt sig känna
bitterheten deraf. Gifve gud att ej någon af dem, som
i går sårade ditt hjerta, en dag i dubbelt mått
får lära känna hvad en blick förmår!’’
’’0, gud bevare dem derifrån!”
”Tack, min dotter, för detta utrop; det visar
att ditt bjertas renhet ej lidit något afbräck. Och
allt det andra tager slut med lifvet.”
”Men hennes lif, detta stackars barns lif?”
Maries blick föll med oändlig sorgsenhet på vaggan.
”Innan hon vuxit upp, äro menniskorna
längesedan försonade; och så väl, som det i timlig
måtto är sörjdt för hennes framtid, kunna vi vara
trygga att hon ej skall behöfva söka sitt bröd. Dygd
och gudsfruktan skola vi tillsammans lära henne,
och din olycka skall bhfva hennes skydd. . . . Men
säg mig, mitt barn, var det ingen enda menniska
som gaf dig ett tecken af igenkännande?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
