Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Och reste i den öfvertygelsen att jag befann mig
så väl som möjligt.”
”Och likväl, Lavinia, då vi skildes ...”
”... var det icke serdeles godt, vill du säga ? Jag
medger det, Ludvig; men som jag bestämdt visste
att du den gången hade orätt, hoppades jag att
du nog framdeles skulle bli öfvertygad derom. Jag
var således ej så ledsen; och Rudolf måste sjelf
erkänna att mitt utseende icke vittnade för det
falska rykte, som fört honom bit.”
"Goda Lavinia, du omrör så många saker att
jag knappt hinner följa din tankegång. . . . Men
är det ej tid för barnen att gå in till sig?”
”Evy vill bli qvar hos mamma!” ropade genast
Evelina, medan Charlotte ifrigt skrek: ”Det vill
jag med! jag med! jag med!”
Ryttmästaren hade icke hjerta att i afton, såder
straxt efter sin hemkomst, taga på sig någon
myndighet; men Lavinia sade i en ton af mildt, men
bestämdt allvar, som mycket behagade
ryttmästa-rens öron: ”Icke så, mina små! Då pappa sagt
något, få Evy och Lotten icke envisas. Gå nu
genast snällt och tag godnatt!”
Ehuru synbart ogerna, blef Lavinia dock åtlydd;
och sedan bon sjelf följt sina döttrar in i deras
rum och lemnat dem under gamla Britas vård,
återvände hon till sin man, som ännu satt med
ögonen riktade på den dörr, hvarigenom hon
aflägs-nat sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>