Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slod icke mer än den sista qvarten före
frukosttimman.
"Hon återtager ingenting, icke en bokstaf; hon
är alltför stolt att gifva sin man detta bevis på
aktning. Hon anser det för en despotisk nyck af
mig, den bon ej behöfver ställa sig till efterrättelse.
. . . Och likväl är hon min hustru; hon borde,
det tillkomme henne att göra afseende på min
vilja."
I allt häftigare oro gick han fram och åter på
golfvet. Aldrig, aldrig hade den egenmäktige
mannen så plågats och pinats genom följderna af
sitt lynnes despotiska egensinnighet. "Det var
likväl ingen nyck!’’ sade han vidare till sig sjelf.
"Nej, vid gud, det var min öfvertygelse; ty efler
det utbrott, hon tillät sig i går, fanns blott ett
sätt att försona: ett öppet medgifvande att hon
förolämpat mig.’’
Nu hviskade väl ryttmästarens samvete några
ord om det troliga att hon så gjort kanske redan i
går afton, om hon ej fått sig det förelagdt såsom
en fordran. Hvarför skulle hon lyda den — lyda.
... ett sådant ord kunde aldrig komma i fråga
för Lavir.ia; och den man, som oförsynt låtit,
förstå att hon borde kufva sina egna känslor för
att gifva dem till offer åt hans, skulle hon aldrig
kunna älska; ty funnes ej en fullkomlig jemlikhet
inom äktenskapet, utan den ene vore förbunden
att tåligt bära hvarje ok, som den andre ville
pålägga, blefve det hela ett ok henne ovärdigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
