Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’’Jag tror icke att det är för någon personlighet:
det är för din fåfängas, din obetänksamhets skull.”
”Ack, du törs icke ut med sanningen!” ropade
Julia, helt och hållet glömmande sin
blygsamhets-rol. ”Säg så godt: för grefve Adrian; jag vet du
tänker det i alla fall."
Rudolf bleknade. ”Nej,” sade han med
fasthet, ”jag tänker icke det; men jag tänker att det
kanske är djerft och ej synnerligen klokt af dig,
min älskade Julia, alt framkasta en sådan idé.”
”Djerft — hvarför så? Är grefven icke en karl
som kan väcka en mans svartsjuka?”
"Det vet jag icke; jag vet blott” — och
härvid darrade Rudolfs röst — "alt du gör bäst i att
akta dig för dessa förutsättningar. Det anstår icke
en gift qvinna att under allvarets form gyckla med
saker af denna vigt.”
"Rudolf, hvad tänker du på? Du glömmer att
du talar till din hustru — vet du det?"
”Jag vet att jag talar till ett bortskämdt och
bortsmekt barn. Men tro mig, Julia, det är tid
för dig alt icke gå längre. Jag har visat ett
ytterligt tålamod med dig; men jag vet ju att du är
god, öm och rättänkande, fast din fantasi
stundom förvillar dig. Nu ber jag dig: drif ej ditt
behagsjuka spel längre med grefven ! Då han
upptäcker det, skall han üpphöra att högakta dig,
och — hvad som kanske blir dig ett ännu värre
straff — din obetänksamhet skall slutligen beröfva
dig din mans aktning."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
