Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med mig och går ned igen — jag tycker att du just
ser ut att icke serdeles sakna mig.’’
”Gör hvad helst du behagar, blott du ej
glömmer att du har icke allenast mitt lif, utan äfven
roin heder, i dina händer. Ehvad du än känner,
handla åtminstone som min hustru! Denna bön
skall du ej slå i vädret.’’
Julia rodnade djupt. Ehuru ytterligt lättsinnig,
fann bon likväl hvad detta skenbara lugn, denna
tillit under dödssmärtan, måste kosta Rudolf. Men
det vore ju en oförlåtlig galenskap att upptäcka
den lilla komplotten, innan den blefve fullt färdig;
och dessutom vore det alltför svårt att försaka den
lilla bämdlusten.
En stund dröjde hon i kabinettet bredvid
sängkammaren, hvars dörr hon tillslutit.
Då hon åter utkom, höll hon i handen en
bukett af de skönaste blommor, bvarmed hon
viftade sig öfver pannan. Ett par gånger steg hon
fram mot dörren, men gick åter tillbaka, synbart i
strid med någon kraft, som var mäktigare än
hennes vilja.
Rudolf blef uppmärksam. Han var så van att
läsa i alla Julias rörelser, att han af de närvarande
började frukta det hon förehade något, hvilket hon
sjelf bäfvade att fullgöra. Med sista ansträngningen
af sin sjelfbeherrskning sade han mildt: ”Gif mig
din bukett, älskade Julia!’’
”Nej, visst icke!” svarade hon förvirrad och
dolde buketten i sin näsduk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
