Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men när Ludvig kom fram till henne, vare sig
att hon stod i dansen eller var inbegripen i någon
liflig konversation, hade hon alltid till hands icke
blott ett vänligt småleende, utan äfven ett par
förtroliga ord, en liten half blick, hvilka förenade
små ynneslpiof gjorde Ludvig så tacksam och
lycklig, att han lätt försonades med de tusen nya
uppmärksamheter och bestyr, åt hvilka han fordom
skrattat, då han sett andra gifta män dermed
sysselsätta sig, och hvilka i salig fru Charlottes tid
aldrig föllo honom in alt tänka på eller nedlåta sig
till, men dem han nu aktade sig att försumma, af
fruktan att någon annan skulle visa honom den
tjensten att hjelpa honom.
”Har du redan stigit upp från spelbordet?’’
kunde Lavinia ibland småleende säga, då hon vid
slutet af någon vals fann Ludvig, litet brydd öfver
sin egen artighet, invänta henne med schalen eller
mantillen på armen.
”Åh ja,” tillhviskade han henne en gång med
godlynt skämt, ”det är icke godt att sitta i lugn
vid spelbordet, då man har en vacker hustru, som
andra under tiden springa och kurtisera! Jag
tycker alt major G — gör sig så mycket besvär med
din schal att det blir bäst jag hädanefter sjelf
åtager mig befattningen att hålla den i ordning, då du
valsat.”
”Ack, hvad de stackars männerna ha för
omsorger — jag är säker, min bäste^ Ludvig, att du
aldrig glömmer den här turen?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
