Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Lät oss resa härifrån!’’ bad Lavinia ifrigt, då
hon märkte att Ludvigs blod kommit i för stark
jäsning.
”Nej, jag måste tala vid honom — det är min
skyldighet. Du bör veta att det i sanning är oblygt
att så der förfölja en qvinna, vare sig gift eller
ogift; och ställer han sig med en så fördömd
ihärdighet vid fönstret en gång till, går jag ditöfver.”
Nu darrade Lavinia och bleknade af fruktan.
Hon var säker att majoren icke skulle öfverge
sin plats, den ingen kunde ega rättighet att
bestrida honom; men hon var å andra sidan lika
säker alt det i närvarande fall skulle fordras
endast en obetydlighet för att drifva Ludvigs
retlighet till dess högsta höjd — och bvilket slut kunde
det ej då blifva!
Nu gällde det att pröfva huru stor makt hon
verkligen vunnit öfver honom. Hon var besluten
att våga den till det yttersta.
”Min gode Ludvig, låt oss resa ännu i afton!
Det blir en natt med det herrligaste månsken, och
jag har nu sett så öfverst tillräckligt, att jag visst
icke kommer att sakna vår tilltänkta färd i
morgon. Jag är trött alt vidare flacka omkring och
beskåda.”
”Det vore emellertid alltför löjligt, om vi på det
sättet skulle nödgas rymma fältet; och jag fruktar
att jag verkligen icke kan bifalla ett så underligt
förslag.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>