Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att någon annan, vare sig lefvande eller död, har
del i ditt hjerta.”
"Du vilda menniska, hur skall jag väl någonsin
kunna tämja dig! Men trösta dig . . . det är icke
fråga om mig, ej heller om Gotthard — sofve han
i frid; jag tänker ej mera på honom, hvarken med
smärta eller bitterhet. Mina känslor för dig, för
dig, Ludvig, ha sopat bort eller jemnat alla
andra; men det är också af dig jag fordrar mitt
framtida lugn. . . . Jag afskyr svartsjukan — och hvad
tror du —jag har likväl sjelf redan varit dess offer.
Du vet att jag tre gånger visat dig en oförklarlig
nyckfullhet: första gången då vi hemkommo från
middagen på prostgården, den der aftonen som
jag hade Gotthards bref framme och du,’’ tilläde
hon med sänkt blick, "trodde att det var detta som
förorsakade min rörelse; andra gången då jag
fö-regaf mig vara sjuk och slutade med att vilja resa;
den tredje då du mötte mig vid min återkomst
från A — i våras.’’
”Skulle allt detta,’’ frågade Ludvig, och hans öga
blixtrade af fröjd, ty han betraktade saken från en
annan sida än Lavinia, ”hafva varit af ... O,
nej, jag är icke så inbil.sk att jag kan tänka ditåt.
Du skulle då länge, nästan lika länge som jag, i
hemlighet brunnit af samma känsla?”
’’Det var vårt öde,” svarade hon leende, ”det
var vårt straff, som vi med tålamod underkasta oss.
Men, Ludvig, det är sanning att jag varit
svartsjuk; och att du nu på sista tiden alltid funnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
