Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lagenhet aflägsnat allt som kunnat påminna om
henne.”
”Ack, hur väl jag förstår dessa dina känslor!
Men se, der ha vi fS 11 vä bei n och fru Brunsberg.
Se, så glada de beskedliga själarne se ut —
aldrig ha väl tvenne ansigten uttryckt mera
belåtenhet.” ....
”Jag får ödmjukast säga,” förklarade fru
Brunsberg med stor högtidlighet, då herrskapet
inkommit i salen och uppburit de vanliga
välkomstönsk.-ningarne, "jag får ödmjukast säga, att jag
förvisso tror alt ryttmästarn och hennes nåd
hemkommit i en välsignad stund: för det har sig så
att fältväbeln och jag, eller min Stark, som jag
nu rätt och slätt säger, att Stark och jag just
nyss — nå, kom fram, min kära Stark, och tfag
emot herrskapets goda lyckönskningar — kommit
öfverens att dela nöd och lust. Det har länge
varit liksom litet väl mellan oss, fast det dragit ut på
tiden, innan Stark kunnat klämma fram sitt ärende.”
”Alldeles det, alldeles så: det bar dragit ut på
tiden — hm!”
”Men det goda kommer aldrig för sent, menar
herr fältväbeln, något hvaruti äfven jag
instämmer. Jag får säga, min bästa fru Brunsberg,
att aldrig en trefligare öfverraskning kunnat vänta
oss vid vår hemkomst; och med min bjertliga
gratulation förenar jag den anhållan att Rosenborg
icke genom denna förändring måtte förlora sin
inspektor och vice matmor.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
