Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett litet slag, flög han fram till gungbrädet och slöt
ena armen omkring den dyrkade makan och den
andra omkring barnen, som klängde upp till honom.
”0, hvilken herrlig syn det var att se dig sitta
här med våra ’små englar!’” — det var så
rytt-mästaren i förtroligare ögonblick, sakta, så att
eng-larne ej hörde det, benämnde sina döttrar. . . .
”Vår lycka vexer för hvarje år, hvarje vecka,
hvarje sol som går upp och ned. Och jag dåre
som en gång ville skjuta all denna sällhet ifrån
mig!” _
’’Var då jag klokare?” svarade hon, kärleksfullt
besvarande hans smekningar.
”Hvarföre kommer du ej ned, Adrian?” ropade
ryttmästaren uppåt ett af de öppna fönstren i
andra våningen. ”Håller du på att korrigera ditt
sorgspel, eller smickrar du dig med att jag ännu
torde vara jaloux?”
”Åh nej,” sade grefven, som, i det han Lief
synlig vid fönstret, endast besvarade den sista
fiå-gan, "jag steg för hastigt upp att kunna hålla
mig fast på höjden, och nedsjunken till min gamla
obetydlighet, roar jag mig nu att göra fältväbeln
jaloux, då jag under hans frånvaro går in och
språkar med hans husfru, som gudskelof ännu kan både
se och höra.”
”Skynda dig ned!” uppmanade ryttmästaren.
”Låt det vara nog med ridten nu, Ludvig lille!”
sade Lavinia till sin förstfödde. ”Kom och helsa
på pappa! Spring sedan in och bed Lotta att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
