Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bäst Julia nu stod der och mekaniskt förde
spe-torna upp och ned — tankarne voro långt bort i
försvunna tider — spratt hon^ häftigt till och skulle
just gå ut med ljuset, då dörren häftigt rycktes
upp och en reslig karl, af ett vildt och bistert
utseende, men af en serdeles vacker ansigtsbildning,
inträdde i rummet, kastande hatten på bordet och
käppen i sängen.
Julia darrade i hvarje led och tycktes osäker om
hon skulle tala, tiga eller fortsätta sitt arbete.
”Har du inte slutat än — lat som vanligt!
Men ut med skräpet, opp med dörrar och
fönster. ... Nå, blir det något af — skall jag osas
ihjel?”
Tonen, hvarmed dessa ord uttalades, var kort,
rå och befallande: den hade längesedan upphört
att ega minsta ljud gemensamt med den
förledande röst, som en gång hviskat kärleksfraser i
Julias öra, då hon ännu icke var berättigad att
höra dem.
”Barnen ...” framstammade Julia.
”Motsägelser ... alltför bra, min fru ja0
kan i nödfall verkställa mina order sjelf!” Och
inom några sekunder strömmade vinden från alla
håll in i det trånga rummet.
Julia hade dragit sig bakom spiseln.
”Se så, stäng till nu, ocb sätt fram hvad du
har. . . . Hvad, tårar igen, aldrig annat — har
du inte hört att jag ej vill se några tårar.’
”Jag gråter icke ...”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
