Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning. Hans kalla själ hade ingen enda varm känsla
för henne, som beredde sig till den sista resan...
Med huvudet djupt nedböjt över sin goda, älskade
tants huvudgärd satt Isabella ensam den sista natten
och inandades den svala dödsluften.
»Isabella», viskade den nu betydligt mattare rösten,
»du gömmer ju i ditt hjärta alla de ord vi talat?»
»Var säker därom, min ömma och sanna mor, intet
enda skall glömmas!»
»Det gör mig så gott, att du säger mor! Jag vet, att
du älskar mig mycket, mycket, och har jag på något
sätt skadat dig genom allt för stor svaghet, så bed Gud
förlåta mig det!»
Dessa voro de sista tydliga ord kammarrådinnan
talade. Då morgonen grydde, hade Isabella ej mera på
jorden någon förtrogen till sitt stumma lidande.
Under de tvenne efterföljande dagarna lämnade
hon ej sina rum. Den långa vakan ansågs med skäl hava
uttröttat henne. Men Virginia hörde ett par gånger,
då hon sakta smög sig in, några brutna ljud, som
varken liknade sorgens klagan eller den tysta vånda, en
utmattad, halvsjuk människa tillåter sig.
»Var det något, söta Isabella?» frågade Virginia
en gång vid ett sådant tillfälle.
»Nej, vad menar du?» svarade hon.
»Jag tyckte det lät som något dämpat rop här
inifrån.»
»Kära Virginia lilla, du är ju icke skrockfull: du tror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
