Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hard vid Isabellas dörr, erinrade henne bittert om, att
ett hopp funnits för henne att bärga in sitt löv och än
en gång se det friskt och grönt. Detta hopp fanns nu
icke mera, ville efter år och dag icke komma tillbaka,
och därför vart Hedvig djupt sorgsen i sitt varma
hjärta och tänkte, såsom det hette på sista raden i
dagboken:
»Det stackars lövet får väl nu stå i vatten hela långa
livet igenom . .. det lär väl aldrig mera växa av egen
saft.»
Tidningen om Isabellas sjukdom och död hade gjort
ett starkt och underfullt intryck på Hedvigs känslor.
Hon sörjde den sköna och ädla, om vars högsinthet
och mod Virginia skrev så vältaligt, men hon
avundades henne tillika att hava gått bort så sörjd av den,
för vilken Hedvig med glädje skulle hava dött, om
hon varit älskad, och för vilken hon även, utan denna
sällhet, långt hellre ville dö än leva i det tunga, långa
livet, där inga rosor och inga fröjder funnos.
Men så kom där stundom en liten fågel, »så fager
och grön» och hackade med sitt näbb på hjärtats
fönster. »Vad vill du?» sade hon . . . ’Trösta dig och ge dig
mod! Kanske nu, då han är fri, när han sörjt ut,
tänker han på. . / Hedvig rodnade högt, hennes fina
känsla, hennes jungfrulika stolthet, förbjöd henne lyssna
till slutorden . . . men den lilla bedrägliga fågeln
släppte hon dock in och gav honom hus och skydd och lät
honom var dag upprepa den halva meningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
