Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verld ha pinat till döds henne, som han dock alltid i
grunden tillbad.
I fruktlös ånger och förtviflan knöböjde han vid hennes
säng, och hon, så ljuf och älskande som en redan från
jorden till himlen återvändande seraf, tillhviskade honom tröst,
bad ömt om trogen kärlek för sitt barn, försäkrande att hon
endast mindes de första saliga dagarne af deras äktenskap
och att det var lyckligast, som nu skedde.
»O, nej, lef, lef, och aldrig skall du mera i mig finna
annat än den tillbedjande maken... Min själ.. mitt lif, gå
ej — jag kan ej uthärda det!»
Ett himmelskt leende på hennes läppar svarade honom
.....Sedan ropade han henne förgäfves dagar, veckor och
månader.
Han hade haft rätt: han kunde ej uthärda slaget...
Hans sinnen blefvo rubbade.
3.
Sex långa år voro förrunna. Lindorms oroliga själ hade,
tung och mörk och aldrig rätt frisk, dock länge sedan brutit
de Q ettrar, som sorgen lagt på hans förstånd. Men
minnet, ångern och tröttheten, som icke ens åsynen af den
hurtigt uppväxande sonen kunde bota, i förening med
bekymret öfver de genom resor och sjukdom fullkomligt
medtagna tillgångarne, orsakade, att han ständigt fruktade ett
nytt anfall.
Såsom ett grundligt botemedel mot såväl det ena som
det andra beslöt han sig för en radikalkur: han beslöt att
gifta om sig och gifva sin son en mor. Kärlek kom vid
detta andra val icke i fråga. Hvad åter anor och rikedom
beträffade, hade fröken O. nog deraf för att tillfredsställa
ganska höga anspråk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
