Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sommaren hade nyss börjat kläda sig i sin praktfulla
högtidsdrägt. . allt syntes vaknadt till nytt lif. Endast baron
Lindorm var mörk och sluten och tycktes for alltid ha tagit
afsked af vår och glädje. Fängslad vid sjuksängen nästan
hela vintern, hade han nu börjat gå uppe och vandrade
tyst omkring i de höga, praktfulla, men tomma rummen,
likt en ande, hvilken återvändt för att ännu en gång
öfver-skåda de skatter, han genom någon oerhörd uppoffring
förskaffat sig, innan han åter och för alltid bjöd dem farväl.
Under dessa ensliga vandringar log han stundom
hånfullt, då han, vid förbigåendet af de stora speglame,
helsa-des af sin egen bild. Mörka tankar spökade omkring i hans
hjerna, likväl uppdrogo de med klar tydlighet skilnaden
mellan de första ljufva, saliga dagarne i hans förra äktenskap
och detta förgylda elände, som han betalt med det enda,
han egde qvar: friheten. Den jordiska himmel, han sjelf
förstört genom sin oädla stolthet, sin trumpna ofördragsamhet
framstod nu i all sin forna höghet, och minnets gift
droppade sakta ned i hans hjerta. Den olycklige erinrade sig
under långsamma marter, huru ofta ett smålöje af någon
bekant uppskakat från sin slummer högmodets demon,
hvilken sof på botten af hans själ, och huru hans unga,
oskyldiga maka då måst umgälla såväl hans öfverilade handling
som dess följder. Huru mildt, huru tåligt, med hvilken
outsäglig ömhet hade hon icke fördragit allt! »Och nu är
hon borta, och det var du, som mördade henne!» ljöd den
klagande rösten oafbrutet i hans inre.
Med stora steg vandrade han under sådana fantasier
upp och ned och spände med ett förfarande uttryck blicken
på hvar och en, som under dessa mörka stunder vågade
nalkas honom. Sedan den inre stormen något saktat sig
och ett slags dvallikt tillstånd återvändt i hans själ, plägade
han ofta mumla namnet »Torsten»; och en gång, då han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
