Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvad stundom hände, talade för sig sjelf, halfmumlade han:
»Torsten, det var dina iskalla, bitande bref, som gjorde
mig sämre, än jag var. Utom dem hade det aldrig gått så
långt, men var det icke en uselhet af mig att i dem söka
ett rättfärdigande för mitt handlingssätt. . . Fördömda
svaghet, fördömda adliga högmod, orena, grumliga källa! Jag
tror, att Torsten hellre uppoffrat lifvet, än förenat sig med
en borgerlig flicka, i fall det kunnat räddas endast sålunda..
Nå, nu äro vi försonade, emedan vi åter befinna oss inom
samma strömfåra, och begge hafva vi uppoffrat hjerlats
rättigheter för egandet af de lumpna förmåner rikedomen
förskaffar. Men för honom var detta ingen uppoffring. Hans
sinne var alltid tillslutet för den ädlaste och mägtigaste af
känslor. Väl honom! Har han förlorat mycket, så har
han ock blifvit befriad från mången qvalfull stund, hvilken
tryckt sina taggar i mitt hjerta.»
Den person, öfver hvilken Lindorm så grubblade, var
hans yngre broder, utom honom och hans son, den ende
återstående manlige ättlingen af lindormarnes gamla stam.
Baron Torsten Lindorm, öfverjägmästare, bosatt i
Norrland, hade ett hårdt, föga bildadt sinne och en karakter,
om hvilken man kunde säga, att den var af en rysligt
energisk fasthet. Men då han framdeles kommer att uppträda
i vår berättelse, får läsaren sjelf tillfälle att döma härom.
Vi uppehålla oss nu endast vid baron Carl Lindorm.
Såsom redan är nämdt, blef hans grubblerier allt tyngre,
och blott då Gustaf smekande lade hufvudet mot hans bröst
och med sin vältaliga röst bad: »Ack, pappa, se vänligt på
mig . . säg, du är ju god ... jag håller så mycket, mycket
af pappa, att jag icke det kan säga, och ändå förmår jag
ej göra pappa glad» — blott då blefvo de onda demonerna
jagade ned i djupet, och afbilden af den enda qvinna, han
älskat, söfde plågoandame. Han gret som ett barn, och
det blef åter ljus och frid inom honom, men ty värr blott
öfvergående.
Baronen fann slutligen, att hans hus under sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
