Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pennor, satte sig, hopvek papperet, bortkastade och upptog
det igen, allt under synbar obeslutsamhet.
Ändtligen lyckades hon likväl att beherska den
motsägelseanda, hvilken satt i hvarje fingerspets, ja, i sjelfva
spetsen af pennan, och skref en förbindelse, att hon, af
moderlig kärlek till sin käre styfson, Gustaf Lindorm, årligen
skulle utbetala en summa stor — — från och med
innevarande dag, till dess han uppnått tjugutre år. Sedan hon
tecknat sitt namn och påtryckt sitt anborna sigill på det
vigtiga dokumentet, antog hon framför spegeln den mest
behagliga min, hon förmådde framtvinga på de skrumpna
dragen, gick till baka till sin man, nalkades med ett utseende
beräknadt att göra intryck och yttrade med en suck:
»Gud vet bäst, min vän, att det alltid varit min önskan
att göra dig och din son lyckliga, men att detta icke legat
i min förmåga har jag länge känt. Likvisst var det hårdt
att i dag blifva så öppet af dig erinrad om hvad din höfliga
köld under flera år bevisat. Men jag vill icke förebrå dig
något... ’dömer icke, så varden I icke dömde 1’»
Vid slutet af denna känsloutgjutelse, hvilken ytterligare
förstärktes genom några tårar och halfbeslöjade blickar, räckte
friherrinnan sin man papperet, visade på det tomma rummet
och hviskade: »Fyll sjelf in summan!»
Lindorm, som aldrig synnerligen studerat mimiken cch
i öfrigt ej var någon menniskokännare, tog allting för godt
och blef derför lika djupt förvånad som verkligt rörd öfver
den eftergifvenhet, hvarmed hon fogat sig efter hans önskan.
»Min kära, goda hustru», sade han och talade för första
gången till henne med de kärleksfulla toner, som många år
slumrat i hans hjerta, »detta har du gjort för mig fritt och
gema, just nu då jag minst förtjenade det! Förlåt mig,
förlåt, Sofie, att jag så länge misskänt dig och ditt verkliga
värde! Men så mycket jag förmår, skall jag godtgöra det,
och allt hvad mitt utdöda hjerta numera har att bjuda, den
varmaste vänskap, den upprigtigaste tillgifvenhet, den
fullkomligaste aktning, skall hädanefter egnas dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
