- Project Runeberg -  Gustaf Lindorm /
29

(1887) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

*1 händelse af min död», återtog Lindorm, »har du
dina instruktioner. Jag ärnar i dessa dagar skrifva till min
bror i Norrland, och ehuru han är af något eget lynne, tviflar
jag dock ingalunda, att han skall göra allt hvad han förmår
för min son. . . och nu farväl, Gustaf, mitt älskade, älskade
barn!»

Fadern lyfte honom sjelf med mildt våld i vagnen och
uppsteg på fotsteget af den samma. Ännu en gång fästes
hans blick med stolthet på de oskuldsrena dragen, der
själens oskuld så tydligt afspeglade sig.. Ännu en kyss;
afskedets heliga insegel trycktes på den älskade sonens af
smärta darrande läppar. .. »Gud välsigne dig, barn .. Haf
Gud för ögonen och i ditt hjerta!» Han sprang hastigt ned,
vinkade åt Itusken att köra — och inöm några ögonblick
voro vagnen, hästarne, det framsträckta hufvudet och den
vinkande handen försvunna.....

Uttröttad af själsansträngning och sinnesskakning,
återvände Lindorm till sin kammare, och då han nedsjönk på
hvilsängen, hviskade han med tårfull blick: »Herre, låt nu
din tjenare fara i frid: Mitt hjerta behöfver hvila.»

Men ännu långt härefter kämpade dess oroliga slag med
dödsengeln, hvars vingar utbredde sig öfver hans själ, långt
innan kroppens band lossades. Han var lugn och stilla, men
förslöad.

Tåligt framsläpade friherrinnan dagarne med honom,
under oupphörliga bemödanden att roa och upplifva den
sinnessjuke maken, och hela hennes belöning var ett matt
leende, en tacksam blick. Men hon tröttnade likväl ej, och
från Gustaf fick hon hvaije vecka ett bref, der hvart ord,
lifvadt af den innerligaste tacksamhet, hviskade tröst åt hennes
hjerta, hvilket dock snart kändes öde som en graf.

Den arma Sofie hade under hela sitt lif haft blott en
enda högtidsafton.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:53:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcgustli/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free