Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georgina von Werdenberg, dottern af första giftet. Hon var
en lofvande knopp, då jag för tolf år till baka skildes
härifrån. Jag gissar, att hon nu är en härligt utvecklad blomma. »
»Fröken... ja, hon!» Herr Waldenberg hindrades
genom en plågsarn hosta att fortfara. Efter ett par minuter
tilläde han med märkbar förändring i rösten: »Fröken von
Werdenberg hyllas verkligen allmänt såsom ortens skönhet.»
»Finnes någon gynnad friare?»
»Det är mer, än jag kan utreda», svarade förvaltaren,
och en röd flamma for lik ett hastigt försvinnande norrsken
öfver kinderna, »men såsom det synes», tilläde han, »kan
ingen hittills smickra sig med något företräde hos henne,
ehuru det likväl är en allmän trosartikel, att en man ej kan
se och lära känna fröken von Werdenberg, utan att i mer
eller mindre grad egna henne sin uppmärksamhet. Hela
tingsstaten ligger från lördagsafton till måndagsmorgon för
ankar på Rosendal vecka ut och vecka in, så länge terminen
fortfar.»
»Men icke alla af samma orsak heller?» frågade
Lindorm, skrattande åt den nästan harmfulla ton, hvarmed den
sista underrättelsen meddelades.
»Jo, på min heder», försäkrade Waldenberg, »från
häradshöfdingen ned till siste skrifvaren.»
»Och likväl säger herr Waldenberg, att ingen erhållit
det ringaste företräde? Men dessa smånyheter äro
sannerligen ganska intressanta ... Vi sätta oss på denna soffa
och fortfara med samtalet. Arthur saknar mig icke så länge
supéen varar, och aftonen är inbjudande...»
».. . men snart kylig, och dimman är högst ohelsosam!*
anmärkte Waldenberg, hvilken syntes mindre hugad att
djupare inlåta sig i ett ämne, som utan tvifvel var honom
plågsamt.
»Ah, kyla, dimma, storm och regn, det gör mig lika!»
inföll baron Gustaf. »Jag älskar aftonen med dess skuggor:
den talar välgörande till min själ. Men jag är icke nog
sjelfvisk att falla någon besvärlig för min skull. . . kan hända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
