Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken uteslutande upptagit hans tid och kommit honom att
afbryta sina statsekonomiska studier, skulle för sin
älsklings-böjelse företaga en ny resa till Italien, beslöt han genast att
låta mig på samma gång se mig om i verlden. I följd
häraf skref han till sin kusin, baron Torsten Lindorm på
Harmingen, i hvars hus Gustaf då vistades, med anhållan,
att denna ville uppgöra saken med sin brorson; och snart
erhöllo vi ett svar, hvilket till vårt nöje underrättade oss,
att förslaget blifvit antaget. Vi möttes i N., hvarifrån vi
gjorde vår första utflykt till Tyskland. Sedan vi svärmat
omkring här ett par månader, företogo vi resan till Italien,
der vi dröjde längst i och omkring Rom. Vi ha njutit af
detta gudalands härliga himmel, ett nytt lif, en ny sol tycktes
oss uppgå derstädes och med förtjusning hafva vi sett och
beundrat dess otaliga rika minnen af en hädangången
storhet. . då jag säger vi, menar jag egentligen min reskamrat:
jag, stackars gosse, var mest road att sällskapa med
landsmän i ateliererna eller annorstädes, hvar det bar till.»
Arthur tystnade, och Georgina frågade genast: »Nå,
när anlände herrarne till baka från sin resa?»
»Sista dagarne af april stodo vi åter på N:s brygga efter
ett års och några veckors frånvaro. Jag reste direkte till
C., för att mottaga den plats vid flottan, min far förskaffat
mig. Lindorm for till Norrland, dit han skyndsamt kallades
genom ett bref, hvilket inträffade i N. ungefär vid samma
tid som han sjelf. Både pligt och fri vilja bevingade hans
resa, och han var nog lycklig att hinna fram några dagar
före öfverjägmästarens död.»
»Hvad unge baron blifvit förändrad, sedan han var
gosse!» anmärkte fru Hermer. »Är det, kan det vara ett
ärftligt dystert lynne, eller tär någon dold sorg på hans lif?»
»Jag har alltid», yttrade Arthur, »funnit honom af ett
för sina år ovanligt allvarsamt, jag kunde nästan säga stolt
och ensidigt lynne, och likväl vet jag med visshet, att ingen
menniska kan ha ett i grunden ädlare hjerta eller med
mera sjelfförsakelse uppoffra sig för andra. Hans högsinthet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
