Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTONDE KAPITLET.
Bref från Waldenberg till hans vän Muller.
Arme vän! Jag lider med dig. Huru innerligt önskade
jag ej att kunna komma till dig, så att ditt af feberglöd och
vilda fantasier förvirrade hufvud finge luta sig till det
broderliga hjerta, som här, ehuru aflägset, klappar nära digl Huru
kan du frukta förebråelse af mig — af mig? Aldrig! Ännu
är jag ju så svag, ehuru jag länge sträfvat att hinna det
lugn, som egnar en fast, manlig själ; men, Muller, jag har
insett,, att yttersta vinsten för detta sträfvande först är
förbehållet de lycklige, som öfverstigit tidens gränser. Äfven
vi båda skola en gång finna, att sedan man länge trotsat
stormarne, förlora de småningom sin skakande kraft. Detta
är också ganska naturligt, ty femhundraårs-eken och
årstel-ningen äro begge ekar, och likväl bringar den vindflägt,
hvaråt den förra ler i sin orubbliga trygghet, den senare i
häftig dallring. Men låt ännu en sekels stormar härda den,
och orkanen, som förr hotade upprycka den, skall, om den
än skakar blad och grenar, likväl icke förmå att rubba
rötterna.
Dock, allt detta torde du hoppa öfver, och, Muller, jag
vetj jag erkänner, att ej något, som kommer från
mennisko-läppar, kan trösta dig. Din belägenhet är i sanning förfärlig,
sällsam och onaturlig, men du kan fullt tro mig, baron
Lindorms är i sanning icke mycket bättre, och jag vet ej, då jag
Gustaf Lindorm. I. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
