Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jemför och pröfvar edra olika bördor, hvilken, som fått det
tyngsta korset att draga. Gud förlåte öfverjägmästaren den
barbariska hårdhet, han intill sista ögonblicket bibehöll —
jag önskar, att han funnit en mildare domare der uppe, än
han sjelf var!
Baronen har naturligtvis ingen aning om, att en varelse
så nära honom känner hans bittra hemlighet, nyckeln till
det omisskänliga svårmod, som talar ur hans ögon och hvilar
på den molnomtöcknade pannan. I mitt bröst är den väl
förvarad. Jag känner blott ett fall, då pligten kunde bjuda
mig att tala, och dagligen ber jag Gud, att det icke må
inträffa.
Tre veckor äro nu förflutna, sedan han anlände hit i
sällskap med löjtnant S., såsom du vet, en gren på
qvinno-linien af lindormska ätten. Denne är en glad, sorglös
yngling, hvilken gerna skulle fördrifva sin tid något muntrare,
om ej baronens dystra allvar pålade honom ett tvång, från
hvars inflytelse han, stackars gosse, icke kan befria sig; och
jag måste erkänna, att jag aldrig känt en menniska, som
till den grad eger förmåga att fängsla andra vid sig som
Lindorm. Likväl finnes ingenting särdeles vare sig hjertligt
eller intagande i hans sätt . . nej, hans tjusningsförmåga
ligger i den beslöjade blicken, i det halfva småleendet, hvilket
någon gång likt en solstråle framsmyger öfver hans läppar:
han kunde med ett sådant narra en i elden för sig. Också
framstår någonting högt och bjudande i hans drag och
hållning, något, som jag ville kalla medfödd adel, i fall detta icke
vore narraktigt. Allt nog: hans heroiska sjelfförsakelse och
manliga mod att bära bördan utan att svigta, inge mig en
liflig aktning. Han trifves bäst hemma, delad mellan sina
målareställningar, sina böcker och skogens storartade
njutningar. Jagten försummas aldrig.
Han och löjtnanten gå oftast ut klockan 3 å 4 om
morgnarne, och sedan de hvilat ett par timmar, far den
senare till Rosendal för att taga sin skada igen. I Hermers hus,
det mest goda, gästfria och bildade vi ega på orten, är han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
