Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mera söka tillfälle att se henne, och likväl reste jag dit.
Baronen var icke med; han är sällan der.
Då vi inträdde i förmaket, fästes min uppmärksamhet
på en halfvissnad krans, som hängde öfver harpan. Det var
mina blommor, Muller — du fattar hvad jag kände!’ Likväl
var i den minuten allt omkring mig ett oredigt kaos: jag
kunde knappast andas, och gud vet hvad jag sade, men säkert
var det något ganska tafatt. Då förbarmade hon sig öfver
min svaghet, log såsom blott en engel och en ädel qvinna
kan le och yttrade:
»Bäste herr Waldenberg, jag tackar er för den
uppmärksamhet, ni visade mig i går! Om ni kommit hit, som
vi hoppades, skulle ni sett, att denna krans var den enda
prydnad jag bar.»
Muller, huru kan man öfverlefva en sådan stund af
oskyldig berusning! Icke att jag ett ögonblick inbillade mig
att häruti se spår af en lifligare känsla.. långt derifrån: jag
begriper mer än väl, att hon då icke burit blommorna,
icke så lugnt och utan bryderi sagt mig allt detta. Men att
vara så mycket värderad af henne, att åtnjuta en sådan
utmärkelse af hennes vänskap, känna, att hennes hjerta
förstår och förlåter mitt — det var en känsla för mycket säll
att tillhöra jorden, och jag önskade, att vi då varit ensamma,
att jag en enda gång i mitt lif fått säga henne huru högt,
huru rent, huru oegennyttigt jag dyrkar henne, utan att
begära något mera än hon redan gifvit mig. Men detta kunde
ej ske, och jag är nu glad, att min önskan icke uppfyldes,
ty hvartill hade det tjenat att kläda i ord en lidelse, som
hon tillräckligt läser i min blick, hela min varelse, oaktadt
all min ansträngning att visa ett lugn, som jag icke eger?
Nej, det är god t som det är.
Vid afskedet fogade sig händelsen så, att vi för ett
ögonblick eller par voro allena. Jag tog då kransen från
Jiarpan och frågade — himlen må veta huru jag blef så
djerf —: »Får jag återtaga dessa?» Hon tvekade, synbart
brydd huru jag skulle uttyda ett bifallande tecken. »Frukta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
