Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagar och veckor hade framskridit sedan den förut
omnämda aftonen. Man var nära slutet af augusti, och
Lindorm hade under hela denna långa mellantid endast tre
gånger besökt sina vänner på Rosendal. Han var sig alltid
lik, mjeltsjuk och fåordig. Han snarare undvek än sökte
Georginas sällskap, och de hade vid intet tilllälle talat
ensamma med hvar andra. Det väsen, som under denna
tid utmärkte Lindorm, tycktes gifva honom föga anspråk på
förmågan att behaga, hvarom han ock för ingen del
bemödade sig. Icke desto mindre lyckades han hos Georgina
vida bättre, sådan han nu var, än om han artigt och otvunget
låtit fängsla sig. Han frlef för hvarje gång farligare för hennes
lugn. Men hans tystnad i afseende på allt, som rörde hans
vistande i öfverjägmästarens hus, dennes död samt den tid
han sedan dröjde på Hamringen, allt detta kastade en
skugga af hemlighet öfver hans handlingar, hvilken icke
behagade Georgina, emedan hemlighet och skuld ofta äro nära
förenade.
»O, Gustaf», suckade hon ofta, »är det möjligt, att du
kan vara annat, än du synes? Nej, nej, hans blick kan icke
ljuga: ur den talar själens högsta renhet. Men hvarför så
fly mig, då han likväl stundom förstulet betraktar mig på
ett sätt, som säger mig något annat än de kalla ord, som
gå från hans läppar?»
Georgina gjorde dessa anmärkningar, medan hon,
tankspridd stödjande hufvudet mot handen, vandrade upp och
ned i parkens mest aflägsna delar. Hennes idékedja afbröts
hastigt genom ett utrop: »För guds skull, akta er!»
Hon såg upp. Det var Lindorm, som flög emot henne
och med sitt spanska rör krossade en orm, som låg tätt vid
hennes fotter, och på hvilken hon, utan hans mellankomst,
skulle hafva trampat och dervid troligen blifvit sårad.
Georgina hörde ej till antalet af dessa pjunkiga
varelser, hvilka skrika vid minsta skymt af fara. Hade hon sett
ormen, skulle hon väl ej kunnat qväfva en känsla af
obehag, men likväl hafva räddat sig genom ett lätt språng åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
