Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Om huset ock är nytt och främmande för er, så borde
dess invånare likväl icke vara det!» yttrade Georgina, sårad
af hans uttryck.
»Det äro de icke heller, långt derifrån!» svarade han
med större hjertlighet, än han hittills inlagt i sin ton. »Tro
icke det, bästa fröken von Werdenberg!»
»Och likväl är herr baron en så sällsynt gäst på Ro*
sendal. Vore ej edra forna vänner nu mera främmande för
er, skulle ni säkert icke med dem iakttaga så stor
formlighet.»
Georgina ville i påföljande ögonblick ha gifvit mycket,
om hon icke uttalat dessa ord.
Det var första gången hon visste sig hafva yttrat något
mindre passande.. och detta till Lindorm! Hurudan tanke
skulle han nu fatta om hennes fina känsla såsom qvinna?
Hade hon ej gått denna alldeles för nära, då hon bragt
honom i nödvändighet att svara på så obehöriga
anmärkningar! Men besinningen kom för sent. Det sagda kunde
icke återkallas. Georgina kände en dallring genombäfva sin
själ, då Lindorms röst med ett bittert och smärtsamt uttryck
nådde hennes öra.
»O, säg icke så!» utbrast han. »Jag kan, jag får icke
vara annorlunda. Era hjertan äro ej främmande för mig,
men jag kan icke möta dem nu som fordom, emedan det
ligger en klyfta mellan detta fordom... och detta nu. Dock,
hvarför skulle jag icke hoppas, att det framdeles blir
annorlunda», tilläde han med våldsamt bekämpad fattning, »sedan
åren utgjutit sin kylande balsam öfver mitt lif!»
Georgina stod häpen. Hans ord och ännu mera hans
röst och åtbörder öfvertygade henne, att blott den yttersta
sjelfbeherskning kunde fängsla den här af stormande känslor,
som hvarje rörelse förrådde, framför allt hans ögon, hvilka
med en brinnande blick fästes på henne, och denna blick
talade volymer, då han efter en kort tystnad, fattade hennes
hand och plötsligt tryckte den till sitt hjerta, hviskande:
»Här, o Georgina, stormar det förfärligt!» Men hastigt san-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
