Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Salen hade väl ett särdeles snyggt, men ändock föga
trefligt utseende. På de nakna stockväggarne, från hvilka
den bruna torkade mossan i långa testar framstack, syntes
såsom lyxartiklar upphängda diverse tidningsblad, som
förirrat sig ända hit, jemte några produkter af den groteska
målareskolan, köpta af kringvandrande lumpsamlare. Den
utsöktaste prydnad var en gammal förgyld spegel, i hvars
besynnerliga utskärningar och figurer några påfågelsfjädrar
voro fastade kors och tvärs. Möblerna utgjordes af groft
tillhuggna stolar, ett par målade kistor och dito skåp med
nummer och namn, en kolossal soffa och ett stort grått
fällbord. Vid detta senare satt fåltväbel Kramer på ena sidan
och lade patiens med en kortlek, hvilken tycktes hafva varit
med sedan kriget anno 1788. Hans hustru, en sextioårs
matrona i bindmössa och rynkkjortel, satt vid andra ändan
och spritade ärter, under det hon flitigt skötte snusdosan.
»Kramer, min gubbe», sade hon; »jag tycker, att du en
gång kunde ledsna på det der tråkiga och eviga funderandet.
Det blir likså godt att du hjelper mig med ärterna. Det
lider till aftonen. De borde redan varit på.»
»Strax, mor, bara jag får se hur det slår ut denna gång;
det är den vigtigaste, efter det är den tredje. Ack, om det
ville gå 1 Jag skulle känna mig rigtigt glad, emedan jag tror
på kortens förutsägelse. Men, se. .\ aj, aj, det går icke.
Herre gud, det är omöjligt, det är för bedröfligtl» Han sköt
bort kortleken och suckade djupt.
»Nå, hvad är det då, som är så bedröfligt, min gubbe
— sägomig det!»
»Ah, jag tänkte på om den stackars lilla frun der inne
någonsin mera kommer att dra munnen till ett leende här i
verlden. Men det blir nog ej af, och det skär mig i själen,
när jag någon gång får se en skymt af henne. Hon
förekommer mig som om hon blott kunde be en bön: ’Herre,
låt mig dö!’»
»Ja, stackars liten, det vore kanske det lyckligaste för
henne», svarade fru Kramer, »ty att ha varit så fin och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
