Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTONDE KAPITLET.
Efter en timme hördes steg. Det var Heddas. »Huru
är det, goda hennes nåd, får baronen komma in?»
»Ja, han må komma!»... Hon böjde hufvudet, der
hon nu satt upprätt på soffan, insvept i en stor svart
silkesschal, som, sedd mot det snöbleka ansigtet, ökade den öfriga
sorgdrägtens dysterhet.
Ett par minuter förflöto.
Då öppnades åter dörren — och Lindorms höga, smärta,
föga mindre bleka gestalt visade sig på tröskeln. Hon sökte
att stiga upp, för att möta honom, men nedsjönk kraftlös
nästan vid hans fötter.
Lindorm upplyfte henne med ett uttryck af det inner*
ligaste medlidande, tryckte en lätt kyss på hennes panna
och förde henne åter till soffan.
»Dyra Constance», sade han, sättande sig bredvid henne
och fattande hennes hand, »mitt hjerta lider outsägligt att
se dig så förändrad, så affallen. Jag förebrår mig, att jag
gaf vika för din önskan att lemna dig.»
»O, Gustaf», svarade hon sorgset, »hvarför skulle du
dväljas i denna öken ? Har du icke offrat nog 1 Mitt lif är ’
dig en börda, den du är för ädel att afkasta . . men du,
min ende vän, mitt allt, Gud skall hafva förbarmande med
oss båda .... Då detta arma hjertas slag tystnat, då inga
suckar, inga böner mera höjas från dessa darrande läppar,
då skall det blifva lugn och frid i din själ, ty du eger det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
