Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saliga medvetandet, att med mer än menskligt tålamod hafva
uppfylt den tyngsta pligt, som var en ädel man beskärd.
Min sista tanke i detta lifvet skall vara för dig, min förste
der uppe för honom. O, Gustaf, dyraste vän, bed med mig
att min morgon snart randas!»
»Nej, Constance», svarade Lindorm, i det han bortströk
en tår från sitt öga, »nej, arma Constance, så kan jag ej
bedja . . . Hvärför är din blick, din tanke helt och hållet
rigtad på döden? Finnes det ej i ditt bröst någon helig
känsla, som hviskar om en moders fröjder?»
»En moders fröjder/» upprepade hon och skakade
sakta det böjda hufvudet. »Hvarför talar du med mig om
det, som aldrig bör blifva mig tilldeladt? Måste icke detta
olyckliga offer, i fall det lefver, genast ryckas ifrån mig för
att öfverlemnas åt legda händers vård? O, huru rysligt, huru
onaturligt! Blott en gång får jag välsigna det, och sedan,
sedan . . . hvad skall det blifva deraf? Nej, nej, tala icke
mera om detta, Gustaf! Gud är nådig: han skall säkert
icke låta mig plågas längre.»
»Hvad det skall blifva af barnet, frågar du, Constance?
Har du kunnat tvifla på, att det skall blifva mitt? Endast
för någon tid skils du från det, för att sedan återtaga det
till ditt hjerta. Kan du tro om mig, du arma, älskade vän,
om mig, för hvilken din sällhet och heder äro kärare än
mitt eget lif, att jag skulle tillägga ännu en droppe galla i
den rågade bägare, som okuflig stolthet och vansinnig
fördom höll mot dina läppar? Nej, Constance, jag skall det
icke! Äfven om du ej vore mig så outsägligt dyrbar, skulle
dock barnet blifva mitt.»
»O, Gustaf, Gustaf», svarade Constance, och tårarne
strömmade öfver det sköna, bleka ansigtet, »huru kan du
åter någonsin tro, att jag . . . men låt oss lemna detta ämne
för i afton.. . Det är sent. Du behöfver hvila, min Gustaf,
och äfven jag. I morgon skola vi tala vidare.»
Lindorm uppstod och räckte Constance handen. Med
djup rörelse tryckte hon den till sitt hjerta, hvarefter han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
