- Project Runeberg -  Gustaf Lindorm /
142

(1887) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Han, som beträdde jorden för att hjelpa oss bära våra
bördor, icke annat än hysa miskund med den, som blott
begär att få gå till Honom när bördan icke kan bäras
ensam af henne, som ådragit sig den .. . Gode Gustaf, hvilken
onaturlig framtid ligger ej i vår med ett så qvalfullt förflutet
bakom oss.»

»O, gråt ej så, min Constance!» sade Lindorm och
tryckte med djup rörelse hennes hand. »Låt oss ej tänka
på dig eller mig, utan endast på den varelse, som säkert
en gång med oändlig kärlek skall godtgöra hvad du nu lider.
Den pligt, som bjuder dig att till en början skiljas från ditt
barn, skall icke bli så lång, och sedan, skall det kännas
bättre. Tro mig, lyssna till mina ord, det skall blifva bättre 1»

»Och du kan tro, Gustaf, att icke mina känslor skulle
förråda hela hemligheten? Denna plan var utkastad af ett
kallt beräknande hufvud, som aldrig tog hjertats rättigheter
i öfvervägande.»

»Men bästa Constance, nöden gör detta till en lag: det
kan icke bli annorlunda.»

»Jo, Gustaf, det kunde, och än mer, det måste bli
annorlunda! Om Frälsaren ej hör mina böner, om han icke
tager mig till sig, då måste du lofva mig, så väl för din
egen lycka som för mitt lugn, att samtycka till hvad jag
redan förut föreslagit dig.»

»Tala icke ett ord derom, Constance!» af bröt Lindorm
med bestämd ton, och en mörk rodnad flammade öfver hans
ansigte. »Aldrig, så sant mig Gud hjelpe, samtycker jag
dertill! Det band, som förenar oss, är väl blott en formalitet)
men det skall dock vara oss heligt; och var öfvertygad om
att det ej skall lyckas dig öfvertala mig till en upplösning,
som skulle vanära oss begge.»

»Nåväl», sade Constance beslutsamt, »blifve det då som
du vill, men aldrig, äfven om jag lefver, får detta barn
införas i ditt hus. Jag vill icke, att förtalet skall andas den
ringaste fläck på din ära, och det kan undvikas endast deri-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:53:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcgustli/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free