Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner — detta har han sjelf meddelat mig — hade
förestält sig, att man hos öfverjägmästaren skulle få lefva i
ett bildadt hus, der mycket borde erinra om den gamla fina
aristokratien, men med inblandning af nyare tiders åsigter.
Med fägnad betänkte han huru välgörande detta torde komma
att verka på baron Gustaf, hvars långvariga sorg öfver
faderns sinnessjukdom, i förening med ett tydligen ärfdt
anlag för melankoli och hvilket redan börjat omgestalta gossens
lynne, ofta väckt lärarens bekymmer.
Dessa förhoppningar nedstämdes likväl betydligt vid
första anblicken af Hamringens dystra, grå murar, omgifna af
tornlika gaflar och nästan ogenomträngliga skogar. Det hela
gaf en storartad, men ängslig anblick. Må hända har
kyrkoherden Werner dock någon gång omnämt den tryckande oro,
som uttalade sig i baron Gustafs drag, då deras vagn rullade
genom det mörka porthvalfvet in på den med ett högt plank
omslutna gården.
»Jag önskar, att jag aldrig kommit hit!» hade han sakta
yttrat. »Jag känner mig så hemsk.» De mottogos af en
åldrig man med ett välvilligt utseende. Det var husets gamle
trotjenare, öfverjägmästarens högra hand, herr Wilson, hvilken
sedan lång tid till baka innehade den dubbla befattningen
af faktor och husintendent. Han underrättade herrarne, att
baronen var på jagt, men snart väntades hem. Emellertid
anhöll han att få visa dem deras rum, och knappt hade de
utbytt resdrägten, innan ett förfärligt hundskall tillkännagaf
borgherrns återkomst, och strax derefter inträdde han sjelf
till sina gäster.
Öfverjägmästaren var en lång, torr figur, med ett kallt
och, bestämdt uttryck i sina anletsdrag, hvilket likväl då
lemnat rum för en sällsynt hjertlighet jemte en viss
öfver-lefva af gammal elegans. Sedan han förbindligt tackat unge
baronen, som då var sjutton eller aderton år, jemte Werner,
for deras godhet att efterkomma hans önskan, införde han sina
främmande i matsalen, der allt, från sjelfva rummet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
