Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höll hon fast sitt lilla förkläde, hvaruti äggen lågo. Hon var
nära dörren, då fadern med höjd röst yttrade: »Constance,
ser du då icke din kusin och den andre herrn?»
Nu uppslog hon de stora, svarta ögonen. Hon stod
midt för baron Gustaf, som med det hjertligaste deltagande
gått emot henne.. . »Söta, lilla Constance», sade han, i det
han med sin näsduk borttorkade tårarne och kysste den heta
kinden, »söta Constance, du skall bli min lilla, kära syster
... jag kommer att hålla oändligt af dig, och till ett bevis
att äfven du vill hålla af mig, lilla Constance, så gif mig
de der äggen! Du tror ej huru jag skulle tycka om det.»
»Skulle du?» sade hon och log helt förtjust, i det hon
tog ett ägg i hvardera af sina små händer och skyndade ut.
Efter en stund återkom hon i sin söndagstoalett. De
tvenne äggen, nu kokade, bar hon på en liten tallrik fram
till baron Gustaf, helt lycksalig att kunna göra någon en
glädje. Vid bordet blef hennes plats för alltid vid kusinens
sida, och från denna stund knöts det innerliga
vänskaps-och syskonband, som under en kedja af år förenade dem
och hvilket öfverjägmästaren tycktes se med synnerligt
välbehag.
Emellertid fann sig unge baronen med hvarje dag
bättre i denna enformiga enslighet, som sällan afbröts af
någon annan främmande än den gamle prosten eller någon
resande i affärer. Lilla Constance blef Werners lärjunge
samt gjorde, under hans handledning, på detta år betydliga
framsteg. Baron Gustaf lärde henne spela cittra, sjunga
och måla, allt under angenäm lek, men ynglingens svårmod
syntes dock snarare till- än aftaga. Det var väl af en mild
och svärmande art, men alltid lika skadligt. Werner blef
orolig och gladde sig i hemlighet åt den tid, hvilken åter
skulle släppa den ungä örnen fri ut ur det tunga boet. Men
huru stor blef icke hans förvåning och ledsnad, då han, vid
slutet af det bestämda året, erfor att baronen ärnade stanna
qvar på det tysta Hamringen, bland hvars mörka skogar och
sjöar han nu bäst trifdes. v
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
