Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning genombäfvade hennes varelse, kinden bleknade och
öf-verhöljdes snart af tårar.
»Kom hit, Constance, mitt barn!» sade öfverjägmästaren,
vida mildare än man kunnat hoppas. Hon framträdde
långsamt. »Svara kort, men bestämdt på min fråga: Skyldig
eller oskyldig, barn?»
»Skyldig!» sade hon med sakta, men fast stämma och
nedföll lik en bruten lilja vid faderns fötter, dem hon
omfattade och fuktade med sina tårar.
»Stig upp, Constance!» sade baronen efter ett
ögonblicks tystnad. Tonen var iskall, och utom en lindring
darr-ning tycktes ingen sinnesrörelse utvisa den förödande storm,
som skulle inträffa och hvilken i sin vilda framfart lösryckte
allt, hjerta från hjerta, lif från lif. »Stig upp, Constance!
Fröken Lindorm är nog förnedrad, menar jag ... Gå på
ditt ruml I morgon skall jag vidare tala med dig.» Men
under dessa ord hade den olyckliga afsvimmat. Faderns
förändrade sätt var redan mer än hon kunde uthärda ...
»Bär henne in i sitt rum och lemna henne i Heddas vård,
kom sedan till baka. . . jag väntar er här!» befalde
öfverjägmästaren, allt i en ton, hvaraf Muller icke kunde sluta
sig till det ringaste af hvad som skulle följa.
Han skyndade fram, tog den älskade i sina armar och
bar henne, under känslor som icke voro afundavärda, till
hennes rum och nedlade henne på soffan, framför hvilken
han knäföll med en brinnande bön på sina läppar. Muller
vågade likväl icke dröja. .. tårar, ångrens bittra, brännande
tårar, nedföllo öfver Constances ansigte, dä han böjde sig
ned och tryckte en lång kyss på de förbleknade läpparne,
den sista. Ack, den väckte Constance ur sin döfvande dvala.
»Axel», hviskade hon, och hennes blick sökte ännu en
gång hans, »min Axel, gå, men huru det ock må slutas,
så följer dig mitt hjerta: vi kunna icke åtskiljas utan genom
döden, och då skola vi snart åter vara förenade.»
Axel störtade ut. Då han åter inträdde i
öfverjägmäst-arens rum, gick denne med stora steg fram och till baka.
Gustaf Lindorm. I. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
