Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En afton, då han nyss inslumrat, sutto fröken och jag
ensamma i förmaket — jag hade öfvertalat henne att lemna
sjukrummet — då vårt samtal stördes genom bullret af
vagnshjul, som dånade genom porthvalfvet. Strax derpå
sprang det i trappan, och som jag väl fattat ett ljus för
att gå mot den ankommande, stod unge baronen i dörren.
Aldrig kan jag glömma den bestörtning, som uttalade
sig i hvarje hans drag, då han inträdde och fäste sin blick
på fröken, eller hans utrop af häpnad, då han såg den sköna,
blomstrande varelse, han lemnat strålande af lif och helsa,
nu lik en nedtrampad lilja böja sig mot marken,
»Constance», ropade han häftigt, »hvad har händt?»...
Jag drog honom sakta i rocken och trampade honom till
och med på hälen for att göra honom begripligt, att han
borde uppskjuta sådana frågor. Med frökens hand mellan
sina, vände han sig undrande om till mig, då ett bud i det
samma kom från öfverjägmästaren för att tillsäga, att han
hört vagnen och att, i händelse det vore unge baronen, denne
genast måste infinna sig hos honom. Utan vidare frågor
afkastade baron Gustaf hastigt ytterrocken och förfogade sig
med mig till öfverjägmästarens rum.
»Himlen vare lof, att jag ännu en gång får se dig,
min käre son!» yttrade gamle baronen och räckte sin
gunstling handen. »Mitt hjerta var i stort behof af din
närvaro ... Lemna oss ensamme, Wilson!» Jag lydde, men
gjorde mig icke samvete af att stanna utanföre, der jag
hörde hvarje ord likså bra, som hade jag varit inne och
såg äfven hvad som föreföll, hvar gång jag lade ögat till
nyckelhålet.
»Min bäste farbror», sade baron Gustaf, »jag är djupt
bedröfvad öfver detta försvagade helsotillstånd.» Han böjde
sig ned öfver den gamle herrns vissnade hand. »Vi få ju
ändå hoppas, att det kan förbättras!» .., »Nej du, det
lönar icke», svarade öfverjägmästaren, »ty det vore att
onödigtvis dåra oss. Min tid är förbi, och jag måste genast
göra mig resfärdig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
