Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvilken som helst, för att befästa hennes lycka, det
svär jag vid min heder!
»Nåväl», återtog öfverjägmästaren med dof ton, »så
håll hvad du svurit vid din heder! Constance hör nu mera
till de fallna englarna. Gift dig med henne och upplyft
derigenom den olyckliga till den plats inför verlden,
hvar-till hon är berättigad såsom en gren af Lindormarnes
uråldriga stam! Du betalar härigenom en gammal skuld. Din
far, Gustaf, beröfvade mig genom sitt första äktenskap icke
allenast hoppet om en skön, rik och älskad brud, utan
tillintetgjorde äfven härigenom hvarje bemödande för mig att
nå en ställning, till hvilken jag annars kommit. Detta
upp-fylde då mitt hjerta med bitter harm och sorg.. . men jag
bar den som en man. Aldrig sårade jag din far med en
förebråelse. Tvärt om, då han på sin dödsbädd anbefalde
mig sin son, sonen af den qvinna, för hvilken jag förlorade
min lefnads stora hopp, mottog jag honom såsom min egen,
gaf honom plats i mitt hjerta och öppnade för honom mitt
hus som eget hem ... O, Gustaf, min käre gosse, intill
denna stund har du rikt vedergält mig allt! Skall din
gamle, olycklige, djupt nedböjde farbror nu förgäfves af dig
tigga upprättelse af sin ära?»
Han tystnade utmattad.
Unge baronen stod fullkomligt mållös af häpnad; hans
ansigte hade blifvit så blekt som döden, och hans läppar
darrade. Efter en minuts hemsk tystnad, yttrade han
långsamt: »Hvar är då han, som hon måste älskat öfver allt.
Hvarföre kommer icke han för att upprätta hennes ära?»
»Gustaf», svarade öfverjägmästaren, *det var den unge
Muller, om hvilken jag ofta skref till dig. Det var en
älskvärd och intagande ung man — den rättvisan måste jag
göra honom — och min vänskap, det medgifver jag,
berättigade honom att nära de dåraktigaste förhoppningar. Men
jag var denna olycksaliga tid slagen med blindhet, och
der-fore anklagar jag icke dem, utan mig sjelf. Som Muller
var ofrälse, nekade jag honom bestämdt min dotters hand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
