Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGONDE KAPITLET.
»Sålunda voro de då gifta.
Muller, arme vän! Jag vet ej om jag bör skicka till
dig den teckning, som jag här uppdragit för några veckor
sedan, emedan den blott skall upprifva ditt hjertas sår. Men
om den kommer i dina händer eller icke, anser jag det för
en pligt af mig, såsom det enda vittnet, att förvara minnet
af dessa händelser.
Sedan presten slutat vigseln, välsignelsen m. m., steg
han till baka, men ännu låg bruden eller, rättare, offret i
sin hvita skrud, med myrtenkransen öfver de svarta lockarne,
orörlig på knä med hufvudet lutadt mot sängkanten.
Brudgummen syntes vara vid föga mera sans. Slutligen reste
han sig och försökte hjelpa upp sin brud. Unge baronens
utseende var sådant, att jag bad Gud att aldrig mera få se
en dylik syn ...
»Goda Constance!» hviskade han och lyfte sakta hennes
hufvud från dess nedböjda ställning. Men bestört for han
till baka och utropade med genomträngande röst: »Hon är
död. . . vår usla verldsliga vishet har förkrossat hennes
hjerta!»
Med stela blickar betraktade öfverjägmästaren denna
grupp. Några ryckningar syntes i hans ansigte, och
kallsvetten droppade från hans panna. Hedda, presten och jag
skyndade fram.
Hon var väl icke död, men afsvimmad. Det varade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
