Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
korsa de mörka skyarne, och åskan öfverröstade tidtals
stormens vilda tjut. Säkerligen finnas ännu flera, hvilka
erinra sig de rysliga stormar, hvilka under hösten 1818 rasade
fram öfver skog och sjö. Ett’ häftigt störtregn ökade denna
gång nattens fasor. Men den arme vandraren stod
känslo-lös för allt, stum och blek, lik en stenbild. Den skarpa
vinden genomisade hans lemmar, och hans kläder och hår
dröpo af vatten. Han visste <Jet ej, han kände det ej: hans
blick stirrade allt mera vild åt fältväbelsbostället, der snart
blott ett enda ljus lyste från den kammare, om hvilken
Muller allt för väl kände hvad den inneslöt.
Läsare... låt oss kasta en blick in i denna kammare 1
Allt var der försänkt i djup tystnad. En bred paradsäng
stod uppbäddad. På den låg Constance, höljd i de hvita
draperierna ända upp till ansigtet, hvars färg icke kunde
urskiljas från dem. De rika, svarta lockame böljade på båda
sidor, likt en ram, hvaruti den oändligt sköna, bleka och
fina bilden var infattad. Ögonen voro slutna, men hon
andades sakta: hon lefde. Det syntes likväl tydligt, att den
flämtande lampans olja snart var utbrunnen. På ett litet
nära sängen stående bord, med hvita dynor, låg Constances
dödfödda barn. Det hade aldrig vaknat till lifvets bitterhet:
det slumrade i en skönare dröm, än den illusionen förmår
framtrolla. Den trogna Hedda satt vid sängfötterna och gret,
under det hennes ögon oaflåtligt voro fästa på hennes
matmor. En ung qvinna, bestämd till amma, satt inslumrad
vid kakelugnen. Då hon anlände, var hennes tjenst redan
öfverflödig. Men hon hade qvarstannat för att vaka.
Åtta timmar voro förflutna sedan den svåra kampen.
Blott en gång hade Constance talat och begärt att få se sitt
barn. Hedda, som trodde sig lätt kunna vilseföra den svaga
modern och intala henne, att barnet sof, frambar det,
emedan hon trodde det vara farligare att vägra hennes begäran.
Constance ville mottaga det, men Hedda sade undvikande:
»Väck det icke, hennes nåd., den lilla sofver så sött!»
»Ja... men hon är så kall!» svarade Constance för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
