Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvita pannan. 0, tjusande herdinnal Denna gång såg hon
ej ned på mattan .. nå, det var sant: det fans ingen sådan
på gården. Lika godt. . hon kunde hä sett på gräset, på
luften, på dufvorna, på gud vet hvad, men hon såg blott
på oss, det vill säga på mig; och så hoppade hon lätt som
en ljusalf fram till vagnen, neg rätt behagligt — ehuru, i
parentes sagdt, om jag varit hennes dansmästare, det
säkerligen skulle hafva skett med litet mera grace — och sade
med sitt oskuldsfulla småleende: »Välkomna, mina herrar,
men Bertha har ännu icke återvändt från kyrkan.»
»Kors, så sent!» ropade häradshöfdingen, i högsta grad
misslynt. *Hvad kan vara orsaken dertill?»
»Jo, det skall jag säga. Här är en fattig torpare
fcäst-intill, som i går var hos min syster och beklagade sig, att
han ej fick sin säd inkörd, i brist af hästar och folk. Bertha
är mycket god och har tillåtit torparen att för detta
ändamål taga vagnshästarne i dag, och sjelf har hon gått till
kyrkan.»
»Gud, hvilken härlig qvinnaU tänkte Holk — jag vill
sVära på, att han tänkte det —. Och i samma ögonblick
Louise slutat tala, ropade han med förundransvärdt hastigt
ombyte af ton i rösten: »Ah, nu förstår jag. .. Vänd om
skyndsamt, Lars, och kör åt kyrkan 1»
»Icke med mig», ropade jag af alla krafter, »icke med
mig! Jag vill ej åt kyrkan.» Men Lars, som genom den
oväntade befallningen råkat i allra sämsta lynne, körde med
ett slags raseri utför allén, och först då han skulle af och
öppna grinden, kunde jag hoppa ur.
»Din tusan slyngel!» ropade jag, något mer än vanligt
upphettad, tog piskan, som Lars lagt på kuskbocken, och gaf
honom — förstås — i andanom ett rapp öfver axlarne,
hvarefter jag som en pil sköt genom allén och stod snart
hos Louise, hvilken till min harm syntes mera förundrad
än förtjust af min återkomst. En stund stodo vi alldeles
tysta bredvid hvar andra.
»Nå, hvad skola vi nu göra?» yttrade slutligen min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
