Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
farit. Troligen härrörde detta af de vältaliga skildringar,
Werner i sina bref lemnade mig om hennes lika ovanliga
skönhet som rikt begåfvade själ. Nog: innan jag ännu
be-trädt Rosendal, bäfvade jag af namnlös oro vid blotta tanken
på hennes återseende, och första anblicken af denna tjusande
varelse betog mig nästan allt välde öfver mig sjelf. Jag är
viss, att det intryck, hon gjorde på mitt hjerta, icke genast
skulle blifvit så bestämdt afgörande, om ej medvetandet, att
hon icke kunde blifva min, förhöjt dess farliga välde. Jag
måste i mitt yttre vara kall, för att icke afslöja den värme,
som förtärde mitt inre. Ack, hvad hennes förundrade, ofta
oroliga blick smärtade mig, och hvad jag led både den dagen
och de följande — det kan du må hända begripa, Arthur!
Jag undvek så mycket som möjligt att sé henne, och du
fattar nu mitt svar på din redliga fråga. Jag kunde då icke
handla annorlunda än jag gjorde, och med beundran för din
öfverraskande fasta karakter och ditt ädelmod, har jag
erfarit, att du ifrån denna tid icke vistats på Engelviken eller
Rosendal.
Jag kan — fruktar jag — icke göra min känsla för
Georgina rigtigt åskådlig för dig, åtminstone sådan den då
var. Du känner mig tillräckligt för att veta, att gullfagra
lockar, undersköna Ögon och de härligaste former... kort
sagdt, den mest fulländade qvinliga skönhet, icke förmår
omskapa mig till en smäktande älskare. Tro mig derföre, då
jag säger dig, att det icke var hennes yttre behag, hur
ovanliga de än äro, som slogo mig i bojor. Nej, det var
någonting oöfversättligt i hennes blick, i hennes väsen, som
genombäfvade mig med en salig aning att en för mig hittills
okänd magnetisk ström fans emellan våra själar. De voro
från detta ögonblick genom en hemlig magt förenade, om än
de oöfvervinneligaste hinder för en annan förbindelse fortfarit
mellan oss. Du skall troligen kalla mig en excentrisk
men-niska, men det förhåller sig icke så, Arthur! Hvad jag nu
förtrott dig, är min lugna, fasta öfvertygelse, och den har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
