Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans tillfrisknande och nu hans ädla handling att föra
Con-stances och Mullers stoft till Hamringens familjgraf, för att
i döden förena hvad faderns hårdhet i lifvet åtskilde. »Det
är en vacker hedersvakt han åtagit sig under denna långa
likfärd, fullkomligt värdig att utgöra slutet på hans storartade
uppoffring, då han ingick detta sällsamma äktenskap.»
Georgina var så rent af bortförd, att hon icke förmådde
tala. Gonstances smärta och qval, Mullers gränslösa lidande
och vansinne, Gustafs alla handlingar... allt sväfvade om
hvart annat i hennes egen magiska fantasi.....
Waldenberg hade emellertid, alldeles utmattad af den
ansträngning, han ålagt sig, sjunkit till baka i stolen. Han
kände ett ovanligt häftigt illamående, och då han utsträckte
sin hand för att på det bord, som stod bredvid Georgina,
taga ett glas vatten, spratt hon till, öppnade de tillslutna
Ögonen och vid första blicken på det vanstälda uttrycket i
hans ansigte, fann hon, att han måtte lida svåra plågor.
I ögonblicket återvände hennes naturliga styrka och
besinning: hela hennes omtanke egnades åt Waldenberg. Hon
hälde skyndsamt några droppar rhenskt vin i vattnet, tog
glaset ur hans darrande hand och förde det till hans läppar.
Han drack obetydligt, och hans med möda upplyftade
hufvud nedföll till baka mot ryggstödet af länstolen. Hans
ögon tillslöto sig af matthet, och pannan betäcktes af
kallsvett. Hon såg sig ängsligt omkring. .. ingen syntes till
och ingen ringklocka fans heller‘i rummet. Hon gjorde
emellertid hvad hon förmådde: hon gned ifrigt hans puls och
tinningar med eau*de-cologne, och snart fattade han hennes
hand, lade den öfver sitt hjerta och hviskade: »Här lider
jag obeskrifligt .. . men frukta icke — det går snart öfver!»
Georgina, som i detta ögonblick icke tänkt på de tvenne
så vigtiga orden, passande eller opassande, lät sin hand
ligga qvar, der Waldenberg lagt den: hon hade blott en
tanke, den, att han skulle dö, och hennes hjerta klappade
så våldsamt, att dess slag voro nästan hörbara.
»Tala, bäste herr Waldenberg .. . hur är det?» Hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
