Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blod nästan stelnade, hvarje tecken till lifsfärg var nu flydd
från hans ansigte, pulsens matta slag kände hon ej i
förskräckelsen och andedrägten var så tyst, att hon började
frukta, att allt redan var slut. Hon ville nu hafva ropat
på hjelp, men rösten kom ej upp .... I dödlig fasa lade
hon kinden till hans läppar för att tydligt urskilja, om han
ännu andades. Då flög en hastig purpursky öfver hennes
ansigte: hon hade känt en sakta beröring.
»För himlens skull, herr Waldenberg, tala blott ett par
ord ... ni skrämmer annars i hjel mig:»
»Förlåt. . . förlåt. . . Detta ögonblick borde få vara det
sista . .. Äfven jag .. . har ...» Han förmådde ej fullborda
meningen.
I det samma inträdde* Willy .. . »Gud vare lof att du
kom!» ropade Georgina med dämpad glädje emot honom.
»Se., herr Waldenberg har blifvit så dålig! För honom
bort, om du kan, till andra soffan. . . han behöfver hvila.
Spring sedan strax efter mamma!»
Willy, som var den mest godhjertade gosse i verlden,
skyndade ifrigt fram. »Ack, min snälle herr Waldenberg,
är nu den ledsamma åkomman framme igen? Men det skall
snart bli bättre.» .. . Willy uppdrog härvid ett litet paket
med pulver, som Waldenberg förvarade i sin bröstficka,
tillblandade ett och gaf det åt honom. Dess verkan var
ögon-skenlig: efter en stund blef Waldenberg i stånd att, stödd
af Willy, närma sig den andra soffan, der han genast
nedsjönk i en vederqvickande slummer.
På tå smög Willy sig öfver till Georgina. »Stackars
Waldenberg», hviskade han, »så är det ofta: han är så svag,
att han ingenting tål. Jag går nu till mamma. Håll dig
emellertid stilla, så att han icke blir störd.»
»Frukta ej för det», svarade Georgina, »skynda dig
bara, Willy, blif icke länge borta, jag är så rädd att vara
ensam!»
»Det behöfver du icke!» sade Willy och smög sig till
dörren. »Han blir mycket bättre, när han vaknar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
