Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våra lärosatser. Nåväl.. . herr Waldenberg berättar
anekdoter och glada upptåg från sin akademiska tid, jag skalar
frukt åt honom och då vi hafva nog af det slaget, läser jag
högt, hvaremot herr Waldenberg i utbyte ritar mönster åt
mig.»
»Sannerligen», utbrast Arthur, tänkande på huru
Lindorm skulle komma att bedöma denna platoniska, men i alla
fall besynnerliga förtrolighet, »ett rätt artigt sätt att tillbringa
tiden! På sådana vilkor ville jag vara sjuk i evighet, och
jag gissar, att herr Waldenberg finner denna tålamods-kur
mycket ändamålsenlig?»
»Såsom löjtnanten serb svarade Waldenberg, lätt
rodnande. »Jag har genom dessa tre dagar erhållit minst tre
månaders tillskott på lifvet, men då löjtnanten på helsans
vägnar kan frossa likt den rike mannen, hoppas jag, att ni
icke missunnar den fattige att njuta det goda som bjudes.»
»Icke jag», svarade Arthur med stark tonvigt, ty vissa
mörka, orediga icke välvilliga tankar foro omkring i hans
hufvud och hindrade honom betänka hvad han yttrade, »icke
jag, men må hända någon annan.»
En plötslig blekhet flög öfver förvaltarens drag, det
vanligen så milda uttrycket i hans ansigte blef iskallt och
en icke obetydlig darrning förspordes i rösten, då han
svarade: »Nu är det herr löjtnantens tur att fabricera gåtor,
men för min del är jag nog inskränkt att icke kunna gissa
sällskapsgåtor. Och jag kan till och med säga, att de
förekomma mig högst osmakliga, då de illa användas.»
»Men, mina herrar, hvad kommer åt er?» yttrade fru
Hermer lugnande. »Jag begriper ej hvad som föranledt
edra små stickord, men så mycket finner jag, att löjtnant
Arthur är den, som haft orätt. Jag är ledsen, att ni båda,
som skola blifva sällskaps- och bordskamrater, visa så mycken
retlighet mot hvar andra.»
Arthur ångrade, så snart han fått rådrum att besinna ’
sig, att han förolämpat den stackars Waldenberg, som aldrig
gjorde någon mensklig varelse emot och hvilken var älskad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
